Nymphetamine + Martin Powell Interview – Cradle Of Filth

Posted on January 23, 2014

0


NymphetamineDet har länge länge länge debatterats vilt bland Metalfansen hurvida Cradle Of Filth är Black Metal eller inte.
Självklart en onödig diskussion, i synnerhet eftersom många bråkar och brusar upp sig för just detta faktum och dessutom utvecklat hat för gruppen just pga det.
Kort och gott kan vi väl bara säga att genren är en blandning mellan Goth och Black Metal, där overall soundet är ganska gothaktigt medans det extrema elementen flirtar åt Black Metal hållet.

Många har också gett bandet skit för att de övergett sina rötter och gått över till ett mer “mesigare” sound för att locka emos och annat, men lyssnar man själv på bandets intervjuer så följer de bara sin egen konstnärliga väg. Och det ska alla musiker göra tycker jag, så det ska Cradle ha en stor eloge till att de står upp för sig trots enormt mycket skit från omvärlden!

Själv måste jag erkänna att jag inte alls gillar de nyare materialet som bandet bajsat ut de senaste åren (se tidigare recensioner), och just därför tänkte jag att det skulle bli lite nostalgi nu eftersom Nymphetamine skivan faktiskt är bra och fyller 10 år!
Cradle var det första extrema bandet jag hörde och de första jag fick höra var nog av de äldre materialet, men började även ganska snabbt också gilla det nya soundet.
Och Nymphetamine var den första skivan bandet släppte efter att jag upptäckt dom, och den kom ut just då under den perioden jag lyssnade som mest på dom och därmed är den såklart lite speciell för mig.

Jag kommer ihåg att min pappa erbjudit sig att hämta upp den i stan eftersom han ändå skulle förbi en skivbutik under dagen, och jag minns så väl när han kom hem med den och jag äntligen fick höra detta nya material som jag sett fram emot så mycket.
Och jag kommer ihåg så väl första gången jag hörde de diaboliska tonerna från Satyriasis och öppningslåten Gilded Cunt.. det var ren magi i mina öron på den tiden.

Speciellt Gilded Cunt kommer jag ihåg så väl för jag tyckte den var så brutal och skoningslös, och redan där kände jag på mig att denna skivan skulle bli riktigt bra.
Och det är en låt som fortfarande håller måttet och har en stark karaktär även om resten av skivan inte riktigt kommer upp samma kvalité som jag då förväntade mig.
Följande låt Nemesis har sitt nostalgiska värde men är egentligen ingen superbra låt.
Den sitter dock ändå speciellt i hjärtat hos mig eftersom jag så väl kom ihåg alla dessa tre låtar när jag såg bandet spela i Malmö 2005, vilket för övrigt var en snuskigt bra konsert!

Gabrielle som är låt nr 4 på skivan förvånade mig väldigt mycket för dess mjukhet och fina element som inte alls hörde hemma i Cradle Of Filths värld.
Och denna karaktäristiska känsla följdes även upp av andra låtar som English Fire och inte minst min favoritlåt på plattan Absinthe With Faust.
Just Absinthe minns jag också så jävla väl för det där fina piano introt i början av Martin Powell var inte alls likt Cradle Of Filth, men det lät jäkligt bra och byggde upp en väldigt bra och intressant låt.
Strukturen på låten är också väldigt intressant, den är väl genomförd och även texten är lite smårolig så definitivt en låt värd att kolla upp om man ska välja ut någon :)

Jag läste för länge sen på internet att bandet efter att de spelat in tidigare skivan Damnation And A Day hade de tillräckligt med material över för en hel skiva till, därav en hel del kom att bli Nymphetamine.
Men detta visade sig inte stämma efter att jag frågat Martin Powell om just detta (se intervjun längre ner).
Sen märks det också på musikstilen då Damnation skivan var betydligt hårdare och mörkare än vad Nymphetamine är, så jag har faktiskt svårt att tro att Nymph skulle bestå av överblivet material från Damnation.

Själva titelspåret på skivan har två versioner, en 9 minuters version och en nedklippt version på 5 min, och just Nymphetamine låten var ännu ett sådant okaraktäristiskt tillfälle som inte alls liknade något CoF tidigare gjort! Här gästsjunger norska sångerskan Liv Kristine och gör det otroligt bra med sin vackra röst, och tillsammans med Danis typiska skrik blir det en helt okej samt intressant duett med härliga melodier och gitarrslingor.
Slick Perverted Wraiths2

Problemet är bara att denna låten är överhypad något enormt av både fans och bandet själva.
Den nedklippta versionen är den enda version av låten som framförts live och så enormt många fans har uttryckt sin kärlek för den och i princip definerat den som bandets tveklöst bästa.
Men SÅ bra är den inte och på den tiden var det kul att höra något så annorlunda eftersom den stack ut så mycket i jämförelse med allt annat de gjort tidigare, men numera har den tappat charmen helt.

Men hursom så finns här andra låtar på Nymphetamine skivan som sticker ut men som är väldigt bra som exempelvis Swansong For A Raven och Filthy Little Secret, båda med väldigt schyssta riff och gitarrslingor.
Jag måste också ge cred till Paul, Martin, James och Rob Caggiano (tidigare Anthrax) som alla gör ett bra jobb med gitarrerna.
Den svenska trummisen Adrian Erlandsson gör också sin sak otroligt bra som vanligt, men detta skulle tyvärr bli hans sista skiva med bandet.
Och jag gillar verkligen hur Dani Filth har börjat sjunga (eller ja, “sjunga”) mer som han gör live istället för en jäkla massa pålagda effekter, det ger faktiskt en mer äkta känsla över det hela och ett överlag bättre sound.

För mig är Nymphetamine bland de sista bra Cradle gjort och markerar även starten på förändringen i soundet.
För Martin Powell var detta hans sista skiva med bandet, och efter att han stack så började den stora förändringen som fått mig att i princip sluta lyssna helt, för följande platta Thornography sög röv något otroligt och saknade helt de symfoniska och de två senaste skivorna har inte varit något att hänga i granen alls.
Iaf så tycker jag de senare saknar Cradle Of Filth känslan och karaktären för mycket, de har tappat metalsoundet och blivit för rockiga istället och Dani har förlorat sin röst.

Nymphetamine är fortfarande Cradle Of Filth med lite nyare element, och även om det är en bra skiva så är det långt ifrån ett mästerverk.
Men för mig markerar den slutet för detta klassiska band vilket jag tycker är väldigt tråkigt, men vem vet de kanske repar sig i framtiden?
Det är iaf nostalgi som förtjänar en lyssning eller två!

Powell Interview

Jag fick även möjligheten att prata lite med Martin Powell om skivan och dess inspelning, så här följer en intervju på engelska:

1. How was the writing process and recording session for you? Was it a challenge for you as a musician or was it just a walk in the park doing something you love?

Martin Powell:
I recall that Nymphetamine was written in a much different manner than on previous releases. We had progressed from writing as a full band in the rehearsal room, to each of us working on our own songs on our own studio set ups. I recall that we went away to a studio in Monmouth (South Wales) for a few days for all of us to write with no distractions.
I ended up writing a few whole songs on the album, namely: Nemesis, Absinthe with Faust (which I wrote almost entirely on keyboard then re-arranged for guitar), the majority of Nymphetamine (the track) and Swansong For a Raven.

I don’t recall that there was anything inherently more or less difficult in the writing of this particular album then in the process for any others.

The recording session was quite arduous though. The producer wanted to record the skeletons of the songs in a live setting (drums, bass, guitars), with the band playing as a whole. He tried for a while, but it simply didn’t work out. We reverted to the old formula of tracking instruments separately.

2. I have heard that the band had much material over from Damnation And A Day and that some of that (maybe all) was used for Nymphetamine. Is that true? If so, can you name which songs?

Martin Powell:
No. That’s not true. There was nothing left over from Damnation and A Day, though I still have demo recordings of songs that we wrote for Nymphetamine that were never used.

3. What did the album mean to you then, and what does it mean for you now?

Martin Powell:
I am certainly proud of some songs on it. But it’s a strange album to look back on. Whereas an album like Midian was a very collaborative effort, the songs on Nymphetamine were not really written this way. We all delivered almost fully-formed songs. That being the case, there are songs that I do like, but others I cannot stand to hear. Of course, I played keyboards on the album, and on all the songs, no matter who wrote them, but I am most proud of the ones I wrote myself along with a few moments in other songs.
Of course it was the last album I was involved in with CoF and I am proud of what I, and we, did.

4. You did not only play keyboard/piano on the album but also guitar like on Damnation, why didn’t Paul or James fill that role entirely? Or was he (James) just a live/session guitarist at the time?

Martin Powell:
James was only ever a live/session guitarist. Whilst he was involved in the writing process, he was just paid a fee for his song writing contributions. I played guitar on the songs mentioned above, and as with the nature of people writing their own full songs, it was far simpler and quicker for each of us to record the parts we knew intimately. Paul played guitar on his songs, but a lot of that was replaced by the producer (Rob Caggiano, ex-Anthrax, Volbeat) as it simply sounded tighter.

5. You left Cradle relatively shortly after the album’s release and tour, was that something you suddenly felt was the right thing to do or was it something that had gone on for a while? Do you regret it?

Martin Powell:
I certainly don’t regret it. I have moved into entirely different areas of music composition and appreciation. It was certainly a little strange to go from the chaos of being in CoF, with touring, song writing, videos, promotion, heavy partying!, to a life of relative leisure, but it was definitely a break I needed. I had become somewhat jaded by the the whole environment. I believe I lost passion for that type of music and it really began to show. I think it was partly due to the way the band dynamic developed.
The band went from six people all contributing their own voices (as we did on Midian and, to a certain extent, Bitter Suites…) to just myself and Paul writing the material independently of each other. I think that’s been the case ever since I left. Paul writes all of the material to the best of my knowledge. My own view is that the quality of the music suffers when only one person writes all the music – at least for a band. I have heard a few songs from the band’s output over the last few years, and although it’s certainly not bad, I always feel that it could have been something far greater, had more musical voices been involved in the writing. Of course, this is just my opinion, and the band seems to be doing well as far as I am aware.Martin Powell

6. How was the album tour for you? Since it was your last with Cradle, was it fun or painful in any way?

Martin Powell:
Back then I was quite a heavy drinker! Haha. And also quite heavy! A lot of the gigs are absent from my memory, but I do recall with fondness the tour with Bleeding Through and Arch Enemy. Touring was always quite fun. And although many musicians will bemoan the tedium of the days one encounters whilst on tour, it’s certainly always preferable to being tied to an office desk in a regular job.

7.Which song do you like the best of the album? And which song did you like the most to perform live?

Martin Powell:
Swansong for a Raven is my favourite song from the album. It’s probably quite selfish of me, but it’s a song that I wrote entirely and played the guitars and keyboards on. It turned out very well and it has a three part structure which exhibits quite different moods, which I thought was something that was something inherent to Cradle’s style.

As for a favourite song to play live? I always liked playing songs that I had not been involved with. I would say that The Twisted Nails of Faith, Cruelty Brought Thee Orchids and Nocturnal Supremacy were always up there as my favourites to play live. Cruelty and The Beast is actually my favourite CoF album.

//Martin Powell – 2014

A huge thank you Martin for taking your time and answering these questions, and a huge thank you to Matt Lombard for the pictures!

7/10

Bild 1: Robin Renmark

Bild 2/3: Matt Lombard

Advertisements