Rogues en Vogue – Running Wild

Posted on March 7, 2014

0


Rogues en Vogue När jag häromdan satt och drack kaffe och lyssnade på musik i hörlurarna så slog jag förbi denna skivan och så kände jag med en gång den där nostalgin, och fick ett enormt behov av att bara få lyssna igenom hela skivan i CD spelaren.
Så gjorde jag och det var nog den gång som Rogues en Vogue låtit som absolut bäst i mina öron.

Skivan har fått mycket kritik för att varit framrusad och att den inte riktigt låter som Running Wilds klassiska, och jag kan hålla med om att jag i början hade svårt för den också även om jag nog var en aning mer öppen gentemot den i jämförelse med många andra.
Men sen när jag lyssnade mer så fann jag vissa låtar som var riktigt bra som exempelvis titelspåret och Angel Of Mercy som kan vara skivans bästa spår.
Resten kändes mer mediokert och som så många andra tycker, att hela skivan var ihopaskriven och inspelad under stress och press utan kärlek till musiken vilket även Rolf erkänt.

Må så vara, men jag tycker ändå Rogues en Vogue är en bra skiva som lagt soundet för det nya Running Wild. Liksom jag tycker inte här finns någon låt egentligen som är dålig eller tråkig att lyssna på i dagsläget, kanske är det pga min nostalgitripp jag fick när jag lyssnade på den men såhär i efterhand kan jag ändå säga att jag gillar det.
Skeleton Dance till exempel har en härlig refräng och schyssta rockiga riff och Skull & Bones har ett otroligt mysigt intro och är överlag en skön Power Metal låt med den där gnuttan Running Wild-pirat-temat. Detsamma gäller också för låten Dead Man´s Road som även den känns väldigt piratig och som  typiskt Running Wild material.

Rock ‘n’ Rolfs röst och plattans produktion var nog det första jag reagerade på då han inte låter som han brukar och skivan har en konstig atmosfär över sig.
Istället för den hårda rispiga piratsången Rolf alltid stått för så låter detta mer som om han satt en kalkon i halsen, alternativt precis lärt sig prata danska ;)
Hursomhelst, så kombinationen med hans röst och produktionen ger faktiskt Rogues en Vogue en härlig känsla som för mig numera är nostalgi på hög nivå.

Tilläggas kan ju att på tiden när jag upptäckte denna skivan så hade jag det tufft och Rogues en Vogue var en av skivorna som jag lyssnade mycket på, och därför påminner mig numera om det härliga musiken kunde ge mig det där året när allt var så jobbigt. Så därav denna nostalgi för mig.

Vidare med låtarna, Black Gold måste jag erkänna är jäkligt bra! Var aldrig speciellt förtjust i den tidigare men numera har jag kommit att uppskatta den mer och mer :)
Winged & Feathered är också en av mina favoriter och tillsammans med titelspåret så fastnar melodierna och refrängerna i huvudet långt efter och står för den mesta nostalgi jag får ut från skivan.
Den sista låten The War klockar in på 10:37 minuter och har mixed feelings. Ibland tycker jag den är jäkligt bra och ibland bara extremt ostig och töntig nästan. Hursom så lyssnade jag mycket på den innan så ja.. ni gissade rätt, nostalgi på denna också ;)

Jag behöver inte gå in på alla låtar för då blir de nog lite tråkigt, och dessutom låter det mesta ganska likt ändå.
Rogues en Vogue är faktiskt en underskattad platta och förtjänar inte all den skit den fått, där exempelvis två personer har recenserat den på metal-archives och sammanlagt har den fått 40 % av 100. Det är fullständigt ruttet med tanke på att skivan faktiskt är bra.
Ja den må kanske inte låta som klassiskt Running Wild men vafan, varför ska man hänga upp sig på sånt?!14

Javisst handlar allt om smak och tycke men i ett sådant här fall känns det mer som att fansen inte fick vad de förväntade sig och därför tog chansen att basha skivan, istället för att ta den för vad den faktiskt är.
Och även om den kanske inte låter exakt som de gamla RW så har den ändå deras sound kvar blandat med lite nytt, så jag förstår inte varför folk klagar så värst?
Omslaget är också awesome och mycket bättre än de på Shadowmaker. Här har de iaf behållt pirat temat och lyxat till det lite mer helt enkelt vilket gör till ett vackert omslag à la Running Wild.

Sen ska vi också diskutera trummorna som varit ett kontroversiellt ämne i bandets senare historia, då de anklagats hej vilt för att ha använt en trummaskin medans de själv hävdat att det är en anonym vän vid namn Angelo Sasso.
Jag kan säga att jag håller med de flesta och tror bara detta är något som Rolf & company hittat på för att komma undan, men vad gör det egentligen? Så länge musiken ändå låter bra så ser jag inga problem med det.
Här på Rogues så står det klart och tydligt i bookleten att trummisen Matthias Liebetruth spelat, men likförbannat ser jag att folk på nätet som anklagar bandet återigen för att ha använt en trummaskin.
Varför skulle Liebetruth ta på sig äran för något han inte själv gjort?
Och varför skulle han tagit på sig äran för en trummaskin? Kanske var det han som programerade dom?

Jag kan hålla med om att trummorna låter fortfarande lite plastiga och programmerade men eftersom det faktiskt står att Liebetruth spelar och jag själv inte sett något officiellt som styrkar på att de skulle vara programmerat så säger jag att Liebetruth spelade på Rogues en Vogue.

Jag kritiserade även skivan för rätt länge sedan i en gammal recension och gav den bara en 6:a och nu tycker jag uppenbarligen väldigt annorlunda jämfört med då, så för att slå ner all oförtjänad hård kritik mot denna platta ger jag den numera en helt ärlig 8:a.
För Rogues en Vogue är mycket bättre än vad trångsinta fans tror, så ta den för vad den är och inte för vad den kunde varit.
Det är absolut inte bandets bästa, men fan så underhållande är den!

8/10

Bild 1: Robin Renmark

Bild 2: Heribert Kalthoff – Used with permission from Running Wild

Advertisements
Posted in: Metal, Power Metal