Kingdom Of The Night II – Axxis

Posted on March 26, 2014

0


Kingdom Of The Night II

Äsch föck it, jag tänkte vänta med att posta denna eftersom jag väntade på att få intervjua bandets Keyboardist Harry Öllers, men det har dröjt på det och jag vill verkligen få upp denna.
Så för er som vill ha intervjun får helt enkelt vänta :)

Som jag nämnt i tidigare recension så skulle mina tyska favoriter Axxis återkomma i år med ett nytt album, och som lite av en hyllning till bandets karriär och debutplatta fick skivan namnet Kingdom Of The Night II.
Och det vet vi väl alla att när man använder sig av samma titel som en klassisk skiva och tillägger en tvåa bakom, så höjs förväntningarna väldigt mycket. Precis som Meat Loaf och hans Bat Out Of Hell och Bat Out Of Hell II, där lyckades faktiskt båda skivorna bli mästerverk.

Så kan Axxis göra det igen? Klart som fan de kan!
Enda sedan 2004 har bandet konstant skapat äckligt bra skivor och har gång på gång bara toppat sig själva, senast var det med Utopia från 2009 (reDISCOver(ed) skivan räknas inte då det är en cover samling) som sparkade röv.. och nu när jag tänker på det, shit har det redan gått så lång tid sedan vi fick nya Axxis låtar?!
Och inte nog med att Axxis nu år 2014 äntligen släppt ett nytt album, det blev TVÅ till och med.
En White Edition och en Black Edition, och nej det är inte två skivor med olika versioner av låtarna utan det är två helt unika fristående skivor.

Den vita utgåvan skulle enligt uppgift innehålla lite mer Power Ballad-aktiga låtar medans den svarta utgåvan skulle vara mer Metaldominerad, men nu när jag lyssnat igenom den vita skivan så glädjs jag av att den inte enbart består av smöriga extremt långsamma ballader.
Nej här finns mycket Metal och andra intressanta aspekter på denna skivan som jag inte förväntat mig, och i ärlighetens namn hade jag minst förväntningar på denna men den visade sig vara bäst av de två!

Så efter 5 års väntan fick vi alltså två nya Axxis plattor med en rad variation på sound och totalt 22 nya låtar, så jag kan lika gärna dyka rätt ner i skiten med en gång och recensera platta för platta!

 White EditionKingdom white 1Kingdom white 2

När jag fick veta att där skulle finnas två skivor, en med ballader och en med Metalhymner så hade jag såklart mer hjärta för den svarta skivan. Men när jag faktiskt fick höra previews på amazon så blev jag chockad över skillnaden och uppenbarligen hade jag glömt hur kraftiga Axxis är när de skriver melodiska Metalballader eller dylikt.
Nu fick jag dessa två skivorna idag men jag kan säga att när jag hörde försmaken så visste jag att den vita utgåvan skulle vara speciell, och nu har jag lyssnat igenom den några gånger och jag kan bara säga att jag älskar det!

Javisst kan man väl kalla det ballader, men den stora skillnaden med den svarta skivan är främst gitarren och aggressiviteten.  Här finns fortfarande elgitarr och aggression men på ett mjukare och mer melodiskt sätt.
Vissa låtar kändes inte som att de hörde hemma på denna skivan när de utgav att skivan skulle vara ballad-aktig som exempelvis Dance Into Life, för aggressiv i sitt tempo men soundmässigt i övrigt passar den perfekt in på den vita skivan. Så det är alltså ingen långsam smörig platta vi har o göra med!!
Dance Into Life är en riktigt jäkla härlig pampig låt som definerar den fina blandningen på Axxis gamla sound och binder snyggt ihop det med bandets senare sound med nya intressanta vyer.
Jag tycker uppbyggnaden av låten är väldigt intressant även om den är ganska standard, där Harry Öllers keyboardspel är dominerande men får en twist när man tror sig få höra den där härliga introslinga igen.. när den istället avbryts av Marco Wriedts gitarrsolo!
Brilijant låt och så härlig att lyssna på!
En intressant grej är låten Mary Married A Monster, som också har en version på den svarta skivan men mer om denna senare!

Låten 21 Crosses är också en av de som sticker ut mer, som jag förstod det så skulle den behandla en tragedi som skedde i Tyskland år 2010 där 21 människor miste livet.
Ett känsligt ämne att behandla men låten får med sitt sound och bakgrund en kraftig känsla över sig, inte mins för att sångaren Bernhard Weiß i slutet av låten läser upp namnen på de personer som omkom.
Sett ur ett fans perspektiv så är låten en typisk Axxis Metalballad, men hela bakgrunden och texten formar den till en mer speciell låt som nog många fans kommer uppskatta.

Vad jag verkligen tyckte var en rolig och intressant del var låten We Are The World, där bandet kom på att basisten Rob Schomaker kunde spela mandolin så varför inte kasta in det i låten?
Resultatet blev både intressant och folkigt, nästan som med Dance Into Life som jag faktiskt glömde nämna att jag tycker där finns en liten gnutta irländsk folkmusikinfluence.

Hela bandet känns verkligen på topp på båda skivorna och framförallt Bernhard Weiß är suverän som vanligt, antingen älskar man hans röst eller så hatar man den men oavsett så är den perfekt för Axxis!

Den nya trummisen Dirk Brand gör här sin första “riktiga” Axxis skiva också, han spelade förvisso på reDISCOver(ed) men eftersom det var en komplett coverplatta så räknar jag inte den.
Huvudpoängen var att jag ville säga att jag var tveksam när bandet visade sig skaffat sig en ny trummis då jag verkligen gillade Alex Landenburg som spelade på Utopia. Men Dirk Brand gör ett otroligt bra jobb, även om de hörs mest på den svarta plattan!

Min absolut första reaktion till denna vita utgåva var mer att det var en bra platta men att den saknade något. Och även om jag fortfarande har kvar den känslan lite så känns plattan mer komplett ju mer jag lyssnar på den, och redan nu älskar jag den som nämnt tidigare. Det här är verkligen en skiva av hög Axxis kvalité och det man kan förvänta sig av bandet, lite mjukare än deras vanliga skivor men absolut inget mesigt över sig!
Här är inget svagt spår, utan rakt igenom från öppningslåten Hall Of Fame till sista Temple Of Rock är detta en underbar skiva om jag kommer lyssna många gånger på.

9/10

Black EditionKingdom blackKingdom black 2

Och så har vi den svarta skivan som öppnar med orden “All right, All right, We’re back into the kingdom of the night” och riffen som dundrar in skickar oss såklart tillbaka till den nostalgiska original plattan från 1989!
Denna låten är en otroligt fin ihopaknytning till originalet men även så nyskapande på något sätt, så med andra ord ostigt men en jäkligt schysst hyllning till originalet och hela bandets karriär!

Följande låt Venom går igång med Marco Wriedts grymma riffande och får nu en känsla av det senare Axxis soundet, men samtidigt har låten en mörk och ny atmosfär över sig också.
Själva riffandet är så härligt att man bara rycks med i headbangandet, men på något sätt så känner jag att här saknas något. Något som jag tycker följer resten av den svarta skivan också.
Då denna utgåvan också är en bra och riktigt rockande platta så känns den inte riktigt lika komplett som den vita skivan.

Aggressionen och mörkret finns här med en fin balans utan att det blir för mycket, och även om man hör att bandet lagt ner hjärta och passion i musiken så känns det lite tunt i jämförelse med exempelvis Utopia.
Kanske det känns såhär för att man precis lyssnat på den briljanta vita plattan?
Oavsett så ska det tilläggas att om man inte jämför skivorna emellan så är den svarta utgåvan fortfarande ett starkt Metalalbum!

Den har en del av vad man kan förvänta sig från Axxis men tycker mig ändå känna att den saknar något speciellt, men i ärlighetens namn så tror jag det är något som kommer växa med tiden.
Låten The War är en av de bättre låtarna här som har liksom de mesta här schyssta riff, men jag tror det som präglar de mesta av denna skivan är det mer klassiska rocksoundet som bandet gått tillbaka till.
Utopia och Doom Of Destiny var mer Power Metal och nyare i sin stil, även om Utopia tog tillbaka lite av originalsoundet. Kingdom Of The Night II tog det steget lite längre och har lagt mer fokus på klassisk Rock/Metal.

Kanske är det bara för att jag hade lite andra förhoppningar och förväntningar på plattan, men här känns som att hela skivan har solida Rock/Metallåtar men saknar det där lilla extra som gör det riktigt riktigt bra.
Det är fortfarande en bra platta dock, och jag är säker på att många skulle uppskatta den högt!
Bara för att den låter annorlunda i jämförelse med Utopia så betyder det inte att de är dåligt, utan man får lägga allt det där åt sidan och försöka njuta av vad bandet faktiskt har presterat här. För trots allt detta så känner jag ändå att Axxis är på topp och har inte släppt någon skiva under godkänt på många många år, så jag känner inte på något vis att bandet är påväg nedåt!Pressfoto 1

Liksom den vita utgåvan är den svarta skivan rakt igenom också en upplevelse men om jag ska plocka ut vissa låtar så är det ovannämnda såklart, men även Never Again, Soulfire och Lass Dich Gehn. Soulfire får mig faktiskt att påminnas lite om Paradise In Flames skivan, är jag ensam om det?
More Than For One Day känns som en av de låtarna som kanske hade passat bättre på den vita skivan, men de funkar oavsett var den ligger men när man gör en hård och en mjuk platta så känns det lite märkligt att finna denna på den hårda skivan.

Mary Married A Monster finns på båda skivorna, på den svarta är det (Our Version) och på den vita är det (Her Version) och de båda handlar om den hemska samhällsproblemet kvinnomisshandel.
Our Version lägger grunden för själva berättelsen och berättar ur ett tredje perspektiv hur hemskt detta är för många kvinnor som blir misshandlade, och hur viktigt de är att man står upp för sånt skit och inte låter sådant förstöra livet för en.
Her Version ser det från hennes perspektiv och hur många andra kvinnor känner och upplever, blindheten av kärleken och rädslan för våldet som skall komma och rädslan för vad som kan hända om hon lämnar honom.

Denna låt behandlar ett mycket allvarligt problem i samhället på ett sätt som jag faktiskt aldrig hört inom musiken, och det känns väldigt intressant att Axxis valde att tolka det från båda perspektiven. Själva låtarna i sig är bra men får definitivt en djupare ton när man väl läst texten,
och just texterna är verkligen välskrivna och utformade på ett bra sätt som får en att verkligen se och känna verkligheten kring detta ämnet..

Sista låten Bites Inside är min absoluta favorit här och stänger ner skivan på ett riktigt bra sätt, och har den där riktiga Axxis känslan och passionen man känt varit saknad lite under plattans gång. Här är också Harrys keyboard lite mer närvarande, vilket de varit lite glest på under denna svarta skivan så tummen upp för det!

7/10

Så för att sammanfatta allt så måste jag säga att båda Kingdom Of The Night II skivorna är suveräna och otroligt underhållande att lyssna på. Tycker det är väldigt kul att bandet valde att knyta samman vissa låtar med originalskivan som exempelvis låtarna Living In A Dream och titelspåret.
Skivorna är både hyllningar till hela Axxis karriär och de nyskapande soundet, de binder ihopa allt så bra och ger en härlig känsla av nostalgi och så som man vill att Axxis ska låta blandat med lite nya element.

Den vita plattan är min favorit, den storheten på låtarna och epic känslan är enormt närvarande och är mer av det moderna soundet. Den svarta skivan var bra men har för mycket Rock/Kingdom Of The Night-originalet känsla över sig och för lite av de nyare Axxis, vilket inte var vad jag förväntade mig men det är fortfarande en väldigt bra platta!
Jag tycker Axxis har toppat Utopia och fortsätter släppa otroligt bra material, båda Kingdom Of The Night II versionerna har två olika karaktärer men håller ändå ihopa som en på ett väldigt bra sätt.
Är de bättre än originalet då? Nje, svårt att jämföra så du får själv avgöra :)

Album photos: Robin Renmark

Band Photos: Used with permission from Harry Oellers

Advertisements
Posted in: Metal, Power Metal