Bad For Good – Jim Steinman

Posted on November 15, 2014

0


Bad For GoodÅh nu fick jag sådan Jim Steinman känsla igen när jag recenserade Bat Out Of Hell och kände att jag nu samtidigt måste skriva om Bat II, men innan dess måste jag ta fram den bortglömda Bad For Good.
Varför? Jo för att Bad For Good egentligen var skriven åt Meat Loaf men han förstörde ju sin röst efter att ha turnerat för hårt, och Jim Steinman orkade inte vänta så han tog projektet i sina egna händer istället.

Det är också här som vi för första gången får höra en hel del av låtarna som sedan spelades in av Meat Loaf för Bat Out Of Hell II, och därför är det viktigt att lyfta fram den här skivan i ljuset också eftersom de flesta låtar här numera är Steinmanklassiker.
Jim Steinman är som jag säkert nämnt förr enligt mig den bästa låtskrivaren någonsin, men Bad For Good är ett bevis på att han inte är en speciellt bra sångare eller bra på att framföra sina egna verk. Jämför man till exempel skivan med båda Bat skivorna där andra musiker fick framföra det så märker man verkligen stor skillnad.

Och även fast jag inte tycker att Steinman sjunger bra så känns det ändå.. speciellt att höra hans röst för den här musiken, så det är inte öronbedövande dåligt utan snarare känns det väldigt äkta på något sätt.
Och det är bland annat det jag gillar med Steinman så mycket, att han fullständigt skiter i om han har en dålig röst och bara kör på sitt race istället och det ger hans musik mer liv, passion och får det att sticka ut mer.  Sen om det sticker ut positivt eller negativt är mer upp till var och en att avgöra.

Låten Bad For Good är väldigt bra men känns väldigt kladdig och rörig emellanåt, men kan man bortse från det så finns där väldigt catchiga stunder à la Jim Steinman style som är riktigt bra.
Meat Loaf gjorde också en cover på denna för sin skiva Bat Out Of Hell III som inte känns lika rörig, där sången också är snäppet bättre men som dock tycks sakna något.. så ja, jag föredrar den här versionen istället ;)
Rory Dodd tar över mikrofonen på Lost Boys And Golden Girls, Surf´s Up och Rock And Roll Dreams Come True där samtliga låtar är bra i grunden men nje, jag vet inte om jag gillar hans sångröst riktigt. Han känns en aning smörigare medans Steinman emellanåt är mer over the top cheesy, vilket passar bättre eftersom hans musik är minst lika over the top så att säga. Dodd får det mest bara att låta väldigt smörigt som sagt.

När vi lägger sången åt sidan så är musiken helt magisk och precis som på Bat Out Of Hell är detta riktigt jäkla bra musik, men stämningen och kemin är inte alls densamma. Bad For Good känns som en mer plastigare version av något som kunde blivit fan så mycket större och bättre, och det visade ju Meat Loaf på Bat Out Of Hell II där de flesta av låtarna fick ut sin fulla potential.
Men ta sedan Left In The Dark som ett exempel på vad som Meat Loaf också gjort i efterhand, men som är avsevärt mycket bättre på Bad For Good.

Dessutom funkar Steinmans röst otroligt bra till just denna låtens koncept om en man som blivit bedragen av sin fru/flickvän eller dylikt, då den inte är skriven för en skolad eller duktig sångare att framföra. Utan den ska mer ta fram den vardaglige människan med ett brustet hjärta och förmedla ganska så starka känslor. Det är något som Steinmans röst gör sig bra till då hans “dåliga” röst funkar riktigt bra och ger den äkta känslan av att det här faktiskt kan hända vem som helst, och inte bara professionella sångare. Så utan tvekan är den här versionen av Left In The Dark en av Steinmans bäst skrivna och framförda låtar!

Stark Raving Love är ett intressant stycke som jag inte har en aning om var den kommer ifrån, och delar ur den är vad som sedan även blev Lost Boys And Golden Girls vilket ger den där musikalkänslan igen som på Bat Out Of Hell.
Steinman sjunger igen och ja, jag gillar det faktiskt här också. Alla låtar han sjunger har en liknande känsla av äkthet som på Left In The Dark men det sticker inte ut lika mycket, men Stark Raving Love är en av de där det funkar bättre på.
Musikaliskt är Stark Raving Love väldigt bra och känns som en underskattad klassiker, jag gillar i synnerhet biten som knyter samman den med Lost Boys And Golden Girls och jag älskar körerna som ständigt är närvarande.

Dance In My Pants (härlig titel det där btw) är det stora musikalnumret och är så jäkla rolig och bra på olika sätt!
Den är bra samtidigt som den är sjukt dålig och ostig, så ibland kan man älska skiten och ibland bara hata den så man skäms haha!
Karla DeVito får här sin största roll och verka vilja övertyga mannen i texten (Jim Steinman) att följa med och dansa med henne, för tydligen är dans det bästa hon vet.. Steinmans karaktär däremot uttrycker rakt på att han är en älskare och INGEN dansör som mer än gärna vill bevisa detta för henne.
Till sist får han vika sig för DeVitos “fantastiska” danssteg och det hela slutar med att hans envishet om att knulla omvandlas istället till samma dansfeber som Karla DeVito hade.
Alltså den här jävla låten.. musiken är bra, DeVito har en väldigt bra röst, konceptet är märkligt och det hela är gjort med glimten i ögat men framförallt så märker man att både Karla och Jim hade jäkligt roligt när de gjorde denna tillsammans. Och något sådant har jag aldrig märkt i någon annan duett tidigare och att de dessutom lyckas få det här dumma konceptet att funka så bra, ja det är musikalisk skicklighet i min bok :)

Och påtal om dumheter som det här så har vi ju också Love And Death And An American Guitar (AKA Wasted Youth) och wow.. det här så dåligt att det blir awesome!
Ingen musik eller något, det här är bara Jim Steinman vid i sitt mest ostigaste tillfälle någonsin där han läser upp hur han har ihjäl någon med en gitarr. Bara det konceptet är idoitisk men han tar det ännu längre och säger att gitarren därefter  lät honom spela noter han aldrig tidigare hört, och hade ” a voice like a horny angel”..
Wow, det där var awesome!
Men en sak har jag funderat på.. han börjar med att säga att han kommer ihåg minsta lilla sak som om det vore igår, men strax därefter säger han att han INTE minns om det var en Telecaster eller en Stratocaster. Är det bara jag som reagerat på det?

Out Of The Frying Pan (And Into The Fire) må ha bland de dummaste jävla låtnamnen någonsin men är faktiskt en av mina favoriter från både Steinman och Bad For Good. Utan tvekan att Meat Loafs version är avsevärt bättre än den här, men här faller de dåliga bitarna verkligen på plats och blir faktiskt en av höjdpunkterna på skivan tillsammans Dance In My Pants och Stark Raving Love. Körerna är fantastiska och utförandet är helt enkelt bara magiskt, så helt klart en version värd att kolla upp även om man föredrar Meats cover.

Så Bad For Good avslutar med låten The Storm som bara är ett instrumentalt stycke som delvis är väldigt intressant och delvis mje…
Överlag kunde skivan klarat sig utan den, men vad jag tycker är intressant är att början på den (kanske hela till och med) verkar vara en del av originalet av Bat Out Of Hell låten?
För den som har sett Classic Album DVDn om Bat Out Of Hell så börjar det med att Jim Steinman sitter och spelar just den här biten av The Storm, och sedan fint övergår till Bat Out Of Hell låten?
Jag vill gärna veta så sitter någon på information så förmedla gärna!
Den här delen av The Storm har även använts av Meat Loaf i Seize The Night och i musikalen Tanz Der Vampire där den passar fint in med sin atmosfär om vampyrer och skit.

Usch vilken salig blandning av både bra och dåliga saker här finns på Bad For Good, men det som är dåligt här är inte SÅ jäkla hemskt så att man spyr och de bra grejorna gör upp för det väldigt bra. Jag skulle inte rekommendera skivan för de som lyssnar på Meat Loaf för hans röst enbart, utan man ska nog klara av att stå ut med lite halvdana sångröster och älska Jim Steinmans musik för att gilla Bad For Good.
Personligen tycker jag att det är en väldigt bra platta men man får inte glömma att här faktiskt finns saker som kunde finslipas mer.

Nästa blir Bat Out Of Hell II ;)

7/10

Bild: Robin Renmark

 

Advertisements
Posted in: Rock