Sacred Journey Of Ku-Kai Vol. 4 – Kitarō – Nipponmånad

Posted on March 30, 2015

0


KitaroKitaro 2

Så för några månader sedan när jag frågade min vän Jacob om inte han kunde tipsa mig om någon mer traditionell japansk folkmusik så skickade han bland annat låten Floating Lotus med Kitarō, och gav förklaringen att det inte riktigt var traditionell folkmusik men något liknande.
Nu är inte Floating Lotus med på den här skivan som jag vill fokusera på idag, men den var väldigt viktig eftersom det var den låt som verkligen fick mig att börja lyssna på Kitarō.

Mannen själv räknas som en pionjär och ledande inom New Age musiken och har med sina 24 studio album fått 16 av dom Grammynominerade varav en, Thinking Of You, har vunnit.
Sacred Journey Of Ku-Kai Vol.4 har inte vunnit men blivit nominerad och är som ni kanske anar del 4 ur en konceptalbumserie, och även om just detta albumet känns väldigt kraftigt så måste jag erkänna att det mesta jag hört med Kitarō faktiskt inte är speciellt bra eller varierat.

Man kan ju tycka att en artist som är så extremt musikaliskt begåvad och som fått så många av sina album Grammynominerade borde ha stått för lite mer konstnärliga verk, men det mesta som jag hört hittills har låtit väldigt enformigt.
Jag vet inte vad det är för skit han använder men ofta hörs där en gnällig synth eller liknande som bara är så tråkig att lyssna på, och det låter extremt falskt.. men när Kitarō använder sig av riktiga instrument och mer spirituell känsla i låtskrivandet kan det bli riktigt magiskt.

Sacred Journey 4 lyckas mycket bra med detta och att fånga upp en väldigt häftig atmosfär, och extra plus är att den där svettiga synthen inte används lika mycket eller på riktigt samma sätt som denna mannen verkar älska..
Första spåret Lotus Mountain är en väldigt lugn och härlig start på skivan, och jag kan inte tycka att den beskriver något annat än de vackra japanska landskapet som syns på omslaget. Verkligen en bra mood-setter och det är sånt här jag förväntar mig när jag lyssnar på Kitarō!
Följande låt Yakushi är mer spänningsfylld och mystisk men ack så vacker ändå, medans nästa låt Magic Seeds drar spänningen ännu djupare med sin perfekta användning av kotoinstrumentet och djupa ekande andetag i bakgrunden. Jag blev lite förvånad när jag hörde denna för första gången för den kändes lite för mörk för att vara musik man tänker på i samband med Kitarō, men vafan det låter ju asgött och mycket spirituellt så :)

Det faktum att de flesta låtar här går över 5 minuter och gärna runt 7-9 minuter bygger på en enorm stämning som den här typen av musik ska göra, men jag känner också att det för min del inte hade skadat om vissa låtar var sisådär 15 minuter istället.
I låten Reflection Of Water använder Kitarō sin jävla synth igen och får det hela att låta som ett 70-tals pårökt experiment inom elektronisk och New Age musik, men här låter det inte så fruktansvärt pinsamt som det brukar göra när denna skitgrej är i farten. Det tar helt klart ner standarden från de tidigare låtarna men lyckas ändå att hålla kvar stämningen hyfsat.
Men sen har vi South Wind som tar detta skitet till den klassiska Kitarō-stilen och ja.. emellanåt kan det låta okej men jag har otroligt svårt för detta. Det låter så gnälligt, plastigt, töntigt och det bara loopar om och om igen hela tiden. Jag vet att jag gnäller om detta men det är en viktig sak att ta upp när det kommer till hans musik, för oavsett om man älskar eller hatar det så är det nästan konstant där och drar ner kreativiteten. Hans skiva Kojiki, som många för övrigt verkar anse vara hans bästa verk, är ett bra exempel på detta tråkiga fenomen.Kitaro 3

På Circle Pray är de där djupa andetagen tillbaka samt även atmosfären från de tre första spåren, med det nya att här finns en härlig blandning av körer. Men det får de hela att låta mindre som Kitarō och mer som Corvus Corax som är mer medeltidsinspirerat så jag förstår inte riktigt vad han ville få fram här.. en bra låt såklart, men den sticker ut på något sätt som både är positivt och negativt.
Ljudet av härliga vågor öppnar upp Requiem och den där nedrans synthen är åter tillbaka.. men så är koton och den gör extremt mycket för att hålla uppe detta stycke musik. Synthen är inte hemsk här och går ihop bra med koton, men jag retar mig mer och mer på skiten och tycker den kunde varit utelämnad helt från plattan.
Sen har vi den avslutande Ritual Winds som är lite up beat och påminner mest om de första spåren här, men där stråkarna får en större roll. Och här använder Kitarō synthen på ett lite annorlunda sätt som faktiskt gillas, och det är svårt att beskriva det så jag föreslår att ni får lyssna på det själv och försöka se vad jag syftar på ;)

Sacred Journey 4 är en av de bästa Kitarō plattorna som jag kommit över än tillsammans med soundtracket Impressions Of The West Lake, men den dras med problem och tyngder som drar ner den.
Vad som får mig att gilla skivan mer är att New Age stilen inte är så närvarande, utan det här känns mer som ett försök att göra en platta i mer traditionell japansk stil med ett lite modernare sound. Och dessutom känns det som att kreativiteten är större här och mer konstnärlig än de mesta andra jag hört med honom, och det är verkligen ett stort plus!

7/10

Pictures: Robin Renmark 

 

Advertisements
Posted in: Övrigt